När jag 2010 flyttade hemifrån insåg jag ganska så snabbt att jag inte var särskilt duktig på att hålla liv i plantor som bara var menade att vara vackra. Jag började därför odla paprikor i kruka inomhus. Just den sommaren var det väldigt varmt. Jag utvecklade en teori om att plantorna klarade mycket mer torka om man inte vattnade dem så ofta. Något som jag idag fått lära mig stämmer, till viss del. Om man sedan glömmer bort dem helt och hållet och det är snustorra går det inte att vattna dem tillbaka till levande. Så där stod jag med en massa gröna pyttepaprikor och insåg att det var rätt tradigt att släpa jord upp och ner åtta våningar och odlingsprojekten stoppade. Jag köpte till och med plastblommor. Ett litet tappert försök med en bomullsplanta gjordes men utöver det var det plastblommorna och en och annan odödlig tjockbladig planta som fick göra vad de kunde för att liva upp därhemma.
Februari 2013 fick jag någon slags knäpp och gick och köpte mig ett gammalt hus. Byggt 1922, inte renoverat sedan 40-talet, med eternitfasad och helt i avsaknad av dusch. En trädgård som sluttar åt både det ena och det andra hållet. Första åren gick mycket tid åt att måla och försöka hjälpligt fräscha upp stället samtidigt som jag förde en envis kamp mot kommunen för att få lov att bygga på mark som var prickad. En kamp som vanns sommaren 2018. (Byggstart våren 2019, tjoho!) Första sommaren gjorde jag mig av med den fruktansvärda Berberishäcken och försökte allmänt tukta trädgården som måste gjorts om någon gång på 70-talet. Andra sommaren byggde min pappa och bror en altan som är fantastisk! och vi planterade en syrénhäck. 2016 hade odlarivern börjat krypa fram i ryggen igen och jag började så smått odla upp 5 blygsamma pallkragar vid altanen. 2017 var det kört. Jag gick så mycket all in som jag kunde med dåvarande situation. Pallkragarna förökade sig, det byggdes ett litet växthus och jag lärde mig att man inte kan så hur mycket som helst på en kvadratmeter för då blir det djungel och kaos.
Idag bor jag här med min VÄLDIGT tålmodiga sambo. Vi har utökat med ytterligare ett växthus och totalt 50 kvadratmeter odlingsmark inklusive växthusen. De 50 ska så småningom bli 100 men först ska det grävas för grund och den sluttande tomten jämnas till i samma veva. Och till min stora glädje har vi hittat ett företag som säljer färdiga jordkällare så en sådan ska vi gräva ner när vi ändå är igång.
Varför just 100 kvadratmeter då? Jo, jag läste en artikel för en tid sedan som menade att en vuxen person som äter veganskt behöver 500 kvadratmeter odlad mark för att överleva. En familj på fyra som äter blandkost (fisk, kött, mejeriprodukter, pasta, ris men allt annat från trädgården) behöver 500 kvadratmeter. I en tredje artikel görs ett försök att en person ska kunna vara självförsörjande på 200 kvadratmeter. I alla tre artiklar nämner man, logiskt, mycket av de grövre rotgrönsakerna, men man hänvisar också till att man sår på våren och skördar på hösten och sedan är det slut. Det tror inte jag på. Oftast hinner jag så två, ibland tre gånger på samma kvadratmeter. Vi är två i vårt hushåll. Målet är att vi ska bli självförsörjande på 100 kvadratmeter tillsammans. På blandkost. Alltså 50 kvadratmeter per person istället för 125. Det är troligtvis galenskap. Men man vet ju inte fören man testat.
Sen kan man fråga sig varför vi odlar i pallkragar. Helt enkelt för att det är lättare att hålla efter. Lättare att veta hur mycket man sått av en viss gröda och vilken avkastningen blev. Snällare mot kroppen och trevligare för grannarna att se på. Det finns inga dåliga sätt att odla sin trädgård på, så länge man odlar den!
Om någon blir hemskt nyfiken på studierna jag nämner ovan så hittar man två av dem här nedan. Den tredje hittade jag inte tillbaka till nu, men det är mycket möjligt att den nämns i Bella Lindes fantastiska bok Rätt ur jorden- en handbok i självhushållning.
litengulpaprika.wordpress.com 